Den stora IT-djungel...

Har ni lyckats hitta mig ännu?? Här är jag ju.... :)

Blir galen...

...på dem vi bor med här. Speciellt tjejen, hon beter sig som om hon äger hela stället och allt är hennes. Men det är det absolut inte, de riktiga ägarna är de som är trevligast här, mycket sällskapliga.
Men hon tänker bara på sig själv inte en tanke alls på att det finns andra i huset som också vill göra saker. Man kan inte tvätta för hon låter kläderna ligga kvar i tvättmaskinen hela dagen fast de är klara för länge sedan. Hon lagar mat i husets enda stekgryta som hon sen sätter ut för att svalna hela dagen så ingen annan kan laga mat eftersom stekpannorna inte är de bästa utan alla använder sig av just denna stekgrytan. Men det har väl inte hon en enda tanke på, HENNES mat måste ju får svalna tills den ska ätas nästa vecka eller nått liknande.
Men det mest irriterande är att hon har mage att klaga på oss så fort vi gör något, vi väsnas för mycket för att vi råkar stänga toadörren eller vi sätter på vattenkokaren. Då kommer hon och är skitsur och tycker vi ska vara tystare.
Det klagas även på att vi skitar ner på toa och i köket men det känns som om vi är de enda som ens har en tanke på att tvätta dessa ställen, undrar vad de anser vara rent, långt ifrån den standard som vi har som krav, men ändå är det de som klagar på oss när det borde vara tvärtom. Men vi försöker anpassa oss eftersom vi bara är inneboende.

Vill snart hitta en egen lägenhet som man kan hålla rent som man vill utan att någon annan klagar på. Man kan ha sina egna saker och kan vara precis vart man vill i lägenhet utan att riskera att någon kommer och klagar över att man är för högljud eller för stökig.

Det mystiska är att man hör henne aldrig klaga på någon annan utan det är bara oss svenskar som förstör hela tiden. Ändå kan de andra vara ganska högljuda och hålla på med sina idéer och konstigheter, dem vågar hon inte klaga på eftersom de är killar. Lite könsdiskriminering tycker jag det känns som.

Snälla!

Ge mig nånting att göra! Blir galen snart....

Möjlighet till utveckling...

Är det inte meningen att man ska kunna utvecklas med sitt jobb och lära sig något nytt varenda dag. Så trodde jag iaf att det skulle vara när jag började jobba. Men än så länge har jag inte fått utvecklas ett dugg. Inte för att jobbet isig är tråkigt, det är bara det att jag inte får utföra det. De säger att de inte kan låta mig komma ut ännu eftersom de inte har en dator till mig men de kan väl låta mig göra något annat under tiden. Allt annat är roligare än att behöva sitta här inne i salen och fördriva tiden genom att spela spel hela dagarna.

Ni kanske tycker att jag har det jättebra som bara behöver spela spel och få betalt för det. Jag håller med, det kan vara kul... ett tag. När man har hållit på så i en vecka kan jag lova er att det inte är lika kul. Vi måste sitta här inne, får inte gå någon annanstans om de skulle hitta en polats åt oss och bara underhålla oss med datorn.

Har tröttnat på det, vill komma ut och känna att jag gör någon nytta och framförallt känna att jag får utvecklas!

Ska bli nykterist!

Så blev det fredag igen. Även denna gång slutade kvällen med fest igen. Men denna gången var den lite mer planerad än förra helgen. Sitter man vid köksbordet här nere i köket en fredagskväll så verkar spriten automatiskt dras till en vare sig man vill eller inte. Men denna gången var det inte bara de i huset som var med utan det kom lite fler skandinaviska människor, representerade av danskar. Ska få tala om att det är farligt att festa med danskar. De har en tendens att lyckas få i en en del utan att man märker det. Hur ska man klara av ett helt år om alla helger kommer sluta på detta sättet.

I lördags var inte en rolig dag! Man sov bort hela dagen eftersom man inte orkar göra något annat eftersom man är så väldigt bakfull och klarar inte av att göra så mycket mer än att bara ligga i sängen och sova. Har nu tankar på att bli nykterist, aldrig ha något med sprit att göra, någonsin. Hmm, känns som jag har sagt de där orden innan, men inte lyckats hålla det. Vi som hade tänkt att ha en shopping dag och allt, men den blev av i dag istället. Det blev en del inhandlat men behövde lite nya kläder och mat.

Mobilproblem

När man skulle hit till Irland för att jobbar så tänkte man att då är det lättast att skaffa ett irländskt mobilnummer. Detta gör att man ringer billigare när man ringer inom landet.
Problemet är bara att min mobil är operatörslåst. Men det skulle väl inte vara så svårt att lösa det problemet tänkte jag. Så vi ringde till operatören och sa att vi ville få mobilen upplåst. Det skulle ta en vecka ungefär sa de. Bra tänkte jag då är det fixat innan jag åker. Men dagen innan resedagen så hade det fortfarande inte kommit något. Då ringde vi igen och fick veta att det tar visst lite längre tid när jag har en speciell telefon så det kommer dröja en vecka till. Jaja jag får väl gå med på det och fixa det när väl är på Irland.
Nu har det snart gått tre veckor och jag har fortfarande inte fått något brev hem. Då ringer vi igen för att kolla och får veta att det inte finns någon anmälan längre.
Den har de tappat bort! Har varit här i två veckor och inte kunnat använda mitt irländska nummer, problemet som jag trodde skulle vara löst innan jag åkte.

Då blir jag riktigt irriterad. Det enda de kan göra är att anmäla igen men det kommer att ta ytterligare två veckor. Som kompensation får jag 100kr att ringa för. Men vad hjälper det mig, kostar ju fortfarande mycket att ringa här borta.

Funderar allvarligt på att köpa en ny mobil här så man slipper hela denna smörjan. Ska titta på dem, får kosta vad de kostar vill. Orkar inte längre bry mig. Det blir billigare i längden!

Sveket

Här har man gått och längtat och längtat på att få komma till Irland för att ha kul, jobba och få träffa människor som man har saknat sen man träffade dem i somras och under hela hösten bara ha väntat på att få komma tillbaka och träffa igen. Man får höra att man är saknad och efterlängtad och detta gör att man bara längtar ännu mer på att gå komma iväg och få se honom igen.

När resedagen väl kommer så känner man sig lycklig i hela kroppen, äntligen är dagen här som man så länge har väntat på. Man ska få komma till staden som man hade så kul i för ett antal månader tillsammans med människor som man tycker om. Men i samma stund som man går av flygbussen som har tagit oss från Dublin flygplats in till stan så förändras drömmarna och längtan till en sorgsenhet. Den personen som man har längtat så länge efter verkar inte längre vara lika glad att se mig. Det ena nedslaget kommer efter det andra. Han vill inte ha mig, han säger att han inte har träffat någon annan, menar han då att det är mig det är fel på. Förstår inte hur han tänker. Men detta är det snällaste delen i den hemska historien. Han vill inte ha mig, men vi måste ändå bo där eftersom vi inte har någon annanstans att ta vägen och dessutom måste man dela rum med människan, hemskt att bara få se men absolut inte röra. Det var svårt att komma över detta efter den längtan som man har haft under så lång tid. Efter några dagar börja man inse att han verkligen inte kommer ändra sig så det är bara att inse fakta. Ville gärna komma därifrån eftersom det är lättare att komma över sorgen om man inte behöver vistas i hans närhet dygnet runt.

Men sen för någon dag sedan kom sveket som fick det hela att ta en hel annan vändning, händelsen som gjorde att han inte längre är en "han" för mig utan istället en "det" utan personlighet. Man är inte värd att få ha en personlighet efter att ha gjort en sådan sak.

Efter detta klarade jag inte att vara i närheten av "det" längre men som tur var hade vi på dagen hittat ett annat ställe att bo på så vi kunde flytta så fort vi vaknade dagen efter och slippa se "det" någon mer gång, någonsin.

Kommer aldrig förlåta det som har hänt, vad som än händer, du är inte värd någon tjej i hela världen, inte ens att få ha henne i tankarna.